Ett långsamt farväl till en älskad vovve

Tidig morgon...solen har nyss gått upp, luften är fortfarande sval och jag fyller mina lungor med så mycket frisk luft det bara går. Jag behöver massor med luft...ny frisk luft. Senaste tiden har det varit tungt att andas och jag har inte riktigt kunna njuta av den skira vårgrönskan. Jag går runt med en klump i magen och nära till gråt har jag hela tiden. Röda ögon och snörvlig näsa. Inte på grund av pollenallergi...

Vår älskade livskamrat Frida har drabbats av obotlig sjukdom och vår tid tillsammans närmar sig ett slut. Hon har inte ont. Av och till leker hon som i fornstora dagar. Men hon blir tröttare för var dag som går...tumören stjäl sakta men säkert hennes liv....

Frida sommaren 2010, inte visste vi då att de skulle bli vår sista sommar tillsammans. Det blir inga fler simturer för Frida, inga fler fjällvandringar och ingen mer vardagslycka för oss tillsammans med Frida.

Snart är det dax...om några dagar eller i bästa fall om några veckor kommer mannen och jag med tunga steg ta en sista långsam promenad tillsammans med Frida....
Det gör så ont...det kommer att bli ett svårt farväl.