Ett livstecken

Maj som annars brukar vara en av mina bästa månader har varit en riktig skitmånad.....Jag har klampat fram i en motförsbacke mest varje dag, klent med sömn och gott om oro och rastlöshet. Kroppen har varit stum av trötthet och själen vilsen som aldrig förr. Rabatterna är fulla av kirskål och gräsmattan lyser gul av blommande maskrosor. Många av mina frösådder har gett upp på grund av vanvård, jag har svarta ringar under ögonen, häggen har börjat snöa..... Så här kan vi inte ha det, nu får det vara nog, syrenen har börjat knoppas och jag har så mycket att glädjas åt. Nu är det dags att rensa rabatterna, rycka upp mig, vända ett blad och börjar om på nytt......


Min gula clivia blommar nu för fullt.

De ljuvliga tovsipporna som jag frösådde förra året står fortfarande kvar i "barnkammaren" och väntar på att flyttas till en ledig plats i rabatten i närheten av kopparkitteln där jag samlar regnvatten . Jag lovar att endera dagen kommer det att ske.....

Jordgubbar och smulgubbar blommar för fullt.
Tiden och orken har inte funnits för att "titta in" och skriva en hälsning hos er mina fina bloggvänner, men jag lovar att endera dagen är jag tillbaka igen!
Må så gott tills vi hörs igen!

Grå söndag

Söndagsmorgon, gråväder och fjuttiga 6 grader. Mina båda kissekatter gör mig sällskap på den sedvanliga morgonrundan i lillskogen, vi tar snabbkollen i växthuset och promenerar upp till postlådan efter dagens tidning. En älskad fyrfota vän fattas oss....Känner en svag doft från häggen som precis börjat slå ut. Tar en sväng med kameran, det brukar vara en bra medicin när "hjärnan behövs formateras om".

Den gula Clivian som jag köpte för många år sedan på Plantagen för en billig penning är på väg att slå ut.


Samlar på färg.....blått, grönt och lila. Jag försöker fånga dagen och återfå balansen......

Planterade några Kungsängsliljor på försök för ett par år sedan under det nya plommonträdet. De har förökat sig och verkar trivas bra. Tänker även plantera några vita i år, jag tror det kommer att bli ett vackert sällskap till de rutiga.


Må så gott och ha en skön söndagskväll!

Veckan som gick

Sol och regn, glädje och sorg, födelsedagsfirande och svårt avsked....
Skriver mer om det en annan dag, litar inte på blogger för tillfället. Flera av mina senaste inlägg med fina kommentarer är borta...hoppas de snart kommer åter!

Ha det gott så "ses" vi en annan dag!

Färg i stan

I fredags blommade prydnadsträden här helt magiskt. Då blev det inga bilder tagna. För det första regnade det ordentligt och för det andra hade jag ingen kamera med mig. I går däremot var solljuset lite väl skarpt, blommornas färg har mattats av rejält, men jag hade kameran med mig......


Och hos mig blommar rutiga små blommor och häggen är full av knopp.....och tiden går alldeles för fort!

Växthuset vecka 18

Ett växthus på 10 kvadratmeter är på tok för litet.......Hoppas kunna sälja några av mina chileplantor och tomatplantor i slutet av maj på växtmarknaden i EON-arena. Nu börjar det bli trångt...ca 30 tomatplantor och 70 chilepepparplantor har jag INTE utrymme för.

Planer och fönster finns till ett större växthus....tiden och orken finns inte idag.....
Men jag lovar dig en vacker dag kommer det att stå där, mitt stora fina växthus!

Ett långsamt farväl till en älskad vovve

Tidig morgon...solen har nyss gått upp, luften är fortfarande sval och jag fyller mina lungor med så mycket frisk luft det bara går. Jag behöver massor med luft...ny frisk luft. Senaste tiden har det varit tungt att andas och jag har inte riktigt kunna njuta av den skira vårgrönskan. Jag går runt med en klump i magen och nära till gråt har jag hela tiden. Röda ögon och snörvlig näsa. Inte på grund av pollenallergi...

Vår älskade livskamrat Frida har drabbats av obotlig sjukdom och vår tid tillsammans närmar sig ett slut. Hon har inte ont. Av och till leker hon som i fornstora dagar. Men hon blir tröttare för var dag som går...tumören stjäl sakta men säkert hennes liv....

Frida sommaren 2010, inte visste vi då att de skulle bli vår sista sommar tillsammans. Det blir inga fler simturer för Frida, inga fler fjällvandringar och ingen mer vardagslycka för oss tillsammans med Frida.

Snart är det dax...om några dagar eller i bästa fall om några veckor kommer mannen och jag med tunga steg ta en sista långsam promenad tillsammans med Frida....
Det gör så ont...det kommer att bli ett svårt farväl.