torsdag 12 januari 2012

Ett möte


Försommar. Två 50-tals kvinnor går med oro och klump magen till var sina vårdcentraler. Sommaren går. De båda fortsätter ovetande om varandra sin vandring längs livets väg. Den ena kvinnans väg ljusnar och blir så småningom grön. Den andra kvinnans vandring blir allt tyngre, mörkare och svårare. Sommaren blir till höst.

En tidigt morgon i januari. Två kvinnor möts i en sal på sjukhusets kvinnoklinik. Två historier delas. En av kvinnorna lämnar salen och fortsätter mot ljuset. Den andra kvinnan blir kvar i sitt mörker med sin rädsla.
Känslan av tacksamhet över att vara den som lämnar salen grumlas av en känsla av skuld....jag går därifrån med vinstlotten och förmår inte dela med mig av vinsten.

10 kommentarer:

  1. Åh, Billan! Vilken stark och tänkvärd text och vilket fint val av bild. Jag blir alldeles kall, varm, rörd. Samtidigt gläds jag med dig och din vinstlott och skänker en stärkande tanke åt den kvarlämnade, rädda...

    SvaraRadera
  2. Ja precis så kändes det när jag fick åka hem efter avslutad strålbehandling,och kvar var många med många många behandlingar kvar.Hade också nästan dåligt samvete för att jag fick gå därifrån och veta att jag nästan säkert skulle bli helt frisk.Du har beskrivit det precis som det var.Kram

    SvaraRadera
  3. Ja, livet är verkligen ett lotteri, därför är det så viktigt att njuta utav livet så mycket det bara går, och inte förspilla bort sin tid på onödigheter.

    Just idag, om 30 minuter får min allra bästa vän sitt svar i detta livslotteri. När jag tänker på det knyts min mage ihop till en hård ond boll, jag hoppas, hoppas av hela mitt hjärta att hon har turen med sig...

    Kram på dig Billan

    SvaraRadera
  4. Åh vad svårt, livet är helt enkelt orättvist det vet vi ju. Var glad över din medkänsla. Önskar dig god bättring:)
    Kram

    SvaraRadera
  5. Billan ... jag förstår din känsla, jag har känt så själv flera gånger, en känsla av skuld och att inte våga känna glädje när andra har det mörkt och ledsamt.

    Vi vandrar alla genom livets lotteri. Vägen kantas av glädje, sorg, oro, rädsla. Ibland händer något som gör att vi måste ta en lott ur livets tombola och tacksamheten vi känner när vi dragit en vinstlott måste vi tillåtas få känna. Nästa gång kan det bli en nitlott. Vi vet inget om vägen som ligger framför oss vilket väl är tur. Kvinnan du träffade fortsätter sin vandring. Just nu är hennes vandring kantad av rädsla och mörker men förhoppningsvis har hon fint stöd av nära och kära. Och vem vet, bakom nästa krök kan plötsligt en tombola vänta på henne och lotten hon drar kan då vara en vinstlott.

    Olika falla ödets lotter heter det. Känn inte skuld utan tacksamhet och ödmjukhet för din vinstlott. Jag är oerhört tacksam att du dragit en vinstlott och sänder samtidigt en värmande tanke till kvinnan du träffade och andra människor som vandrar längs livets stig och som väntar på sin vinstlott.

    Välkommen hem Billan och god bättring!

    Varm kram
    Anita

    SvaraRadera
  6. Åh, jag får tårar i ögonen. Av glädje därför att du mår bätre och av sorg för din vän.
    Kram Blomkärringen

    SvaraRadera
  7. Starkt... - Några korta rader som berör otroligt. Har läst flera gånger...
    Förstår - tror jag - känslan. Bubblande glädje å ena sidan och medkänsla och oro å den andra...
    Bamsekram

    SvaraRadera
  8. Ja kära du, det är ju just detta som är livet, ödet, Guds finger eller vad man väljer att kalla det. Någon får gå ut genom porten på höger sida och någon genom porten på vänster sida. Någon är förlorare, någon är vinnare och som väl är vet vi inte på förhand vilken kategori vi kommer att tillhöra. Du kan inget göra åt dem som får passera ut till vänster och du kan inte bära andras sorger även om du skulle vilja, men din medkänsla räcker en bit på vägen.
    Jag är glad att du tillhör de lyckligt lottade...
    Kram från Eva

    SvaraRadera
  9. Mycket fint o träffande beskrivet... Men vi ska inte lägga skuld på oss själva för att vi klarade det denna gången. Låt oss istället använda orken till att bli bra o att sedan kunna stödja de som råkat värre ut än vi....
    Träffade en gammal bekant på avdelningen som fick flytta till vårt Hospice förra veckan o idag stod hans dödsannons i tidningen.... Mycket tragiskt!
    Har börjat fundera över vad just jag skulle kunna ha o dela med mig av till andra som råkar ut för liknande olyckor....
    Krya på dig, stor kram
    Nina

    SvaraRadera
  10. Starka rader och det är svårt att livet inte är rättvist.

    SvaraRadera